cillon

Den 19 juli 2012 gav min farfar upp kampen med döden.

Han somnade in medan jag och mamma höll av honom, vi viskade i hans öron att vi älskar honom och att han får släppa taget. Lite före halv 10 på morgonen hände det.

Han hade kämpat så på natten. Jag vakade, likaså min syster, vi satt brevid honom och höll honom i handen när han krampade. Mamma kom också dit, och vi satt alla tre brvid honom.

Slutade jobbet kl. 7 på morgonen, bytte bara om och satte mej brevid honom igen. Nu hade benen hans blivit blå. Då förstod vi att det var nära. När mamma steg upp och skulle åka hem kollade vi hans ben, då hande knäna blivit blå. Pulsen sjönk och vi höll om honom. Så snabbt ett liv tar slut. Jag hann inte med.

Trots att jag har varit beredd på att farfar ska dö i tre veckor så blev jag ändå lika förkrossad. Jag hade intalat mej själv att jag var beredd, men det var jag absolut inte.

Pappa kom dit, vi satt brevid farfar en bra stund innan vi tvättade och klädde honom.

Vi plockade fina blommor som vi lade i hans händer, som han hade knäppta över bröstet. Så fin, så fint, min lilla farfar.

Vi sade hejdå åt honom, lade över lakanet och förde honom till avskedsrummet.

Jag for hem, sov 2½ timme, sen for jag dit igen. Satt brevid honom och berättade om och om igen hur mycket jag älskade honom, hur mycket han betydde och kommer alltid att betyda för oss. Pussade honom på pannan och på kinden, sa hejdå igen.

Sovit max 3 timmar inatt, vakat med en sjuk hund, steg upp 6 och for i jobb, klockan halv 2 hämtade lärknäspersonalen mej, farfar är ännu sämre.

 

Jag har sett farfar dålig förut, men aldrig som idag. Synen av honom idag har etsat sig fast på hornhinnan. Jag var säker på att han skulle ge upp kampen. Men farfar är stark, han kom igen. Fast jag sa åt honom att han fick släppa taget, att han kämpat tillräckligt i sitt liv. Men han är envis.

Ska sova nån timme nu, sen ska jag åka dit igen och vaka med honom inatt så att han inte är ensam och otrygg..

 

 

Klockan är tio på kvällen och jag borde infinna mej i vågrätt läge i sängen och sova. Ska upp sex imorron och åka i jobb. Men jag har vakat i över en vecka nu, och jag kan inte svänga dygnet! Var ledig förra natten åxå, då for jag till jobbet och drack en tekopp fyra på morgonen i brist på annat. Får be till gudarna att jag vaknar imorron.

 

Annars så? Dålit väder, regn, åska, dålig luft etc. Varken jag eller hunden har lust att vara utomhus nu. Var på en liten promenad ikväll när det höll upp, men istället var myggorna som galna. Så jag gav upp och gick in tibax. Borde göra nå annat nyttit iställe, kanske jag ska ta och städa lite innan sovdax?

 

Var in till Lärknäs idag och hälsade på farfar. Han ligger fortfarande och kämpar. Har vari dålig i två veckor nu, kämpat längre än vad vi kunnat tro. Eller ja, han har kämpat hela livet, min farfar. Han har krigat för vår skull, han har skött gården, jobbat ihop pengar till familjen och skött oss när vi var små. När vi växte upp och blev större åxå för den delen.

Det minsta man kan göra för honom nu, är att sitta brevid honom så han känner sig trygg. Han höll min hand när jag var barn och otrygg, så nu håller jag hans hand när han är gammal och otrygg.

Jag har fått berätta jättemycket åt honom dehär två senaste veckorna, som man borde sagt tidigare. Men jag lever i min drömvärld där ingen dör, alla kommer att finnas tills jag själv dör. Men nu har jag fått mitt hjärta lättat åt farfar, berättat hur mycket han hjälpt och stöttat oss, hur mycket vi älskar honom och hur mycket han betyder för oss.

Jag är så stolt över han, min kämpe <3