cillon

Den 19 juli 2012 gav min farfar upp kampen med döden.

Han somnade in medan jag och mamma höll av honom, vi viskade i hans öron att vi älskar honom och att han får släppa taget. Lite före halv 10 på morgonen hände det.

Han hade kämpat så på natten. Jag vakade, likaså min syster, vi satt brevid honom och höll honom i handen när han krampade. Mamma kom också dit, och vi satt alla tre brvid honom.

Slutade jobbet kl. 7 på morgonen, bytte bara om och satte mej brevid honom igen. Nu hade benen hans blivit blå. Då förstod vi att det var nära. När mamma steg upp och skulle åka hem kollade vi hans ben, då hande knäna blivit blå. Pulsen sjönk och vi höll om honom. Så snabbt ett liv tar slut. Jag hann inte med.

Trots att jag har varit beredd på att farfar ska dö i tre veckor så blev jag ändå lika förkrossad. Jag hade intalat mej själv att jag var beredd, men det var jag absolut inte.

Pappa kom dit, vi satt brevid farfar en bra stund innan vi tvättade och klädde honom.

Vi plockade fina blommor som vi lade i hans händer, som han hade knäppta över bröstet. Så fin, så fint, min lilla farfar.

Vi sade hejdå åt honom, lade över lakanet och förde honom till avskedsrummet.

Jag for hem, sov 2½ timme, sen for jag dit igen. Satt brevid honom och berättade om och om igen hur mycket jag älskade honom, hur mycket han betydde och kommer alltid att betyda för oss. Pussade honom på pannan och på kinden, sa hejdå igen.